Det här är Sverige, snällla gråt när ingen ser.
Ibland känns allt så jävla tomt. Jag känner mig tom. Likgiltig, kall, ensam.
Fast värst är nog tristessen.
Igår var de för jävligt. Satt i Johans lägenhet, ensam. Utanför var det grått och regningt.
Jag hade ont i halsen och var dödstrött efter skolan, och framför mig låg timmar med naturkunskap.
"Fängelse", tänkte jag. "Jag är fast i ett jävla fängelse på alla plan.
Jag kan inte gå vart jag vill, jag kan inte göra vad jag vill. Jag är fast".
Då kom tristessen, osynlig och oundviklig. Stel i ansiktet.
Denna jävla tristess som tynger min själ och kramar om mitt hjärta så det gör ont.
Men det gör inte ont till en början. Till en början är allt bara ett intet, jag blir ett kallt tomt skal.
Sen, kommer paniken. Paniken och desperationen av att känna något, vad som helst!
Denna panik har fått mig att tänka tankar på åtgärder som skrämmer mig.
När jag satt där började jag fundera på vad detta handlar om? Jag har ju allt.
Jag har kärlek, passion, vänner som jag träffar ofta!
Är relativt nöjd med mig själv förutom vikten, men det går ju att fixa, ingen omöjlighet.
Visst, jag hatar skolan, är så trött på att plugga, men det är ju bara att gilla läget. Jag ska ha bra betyg.
Men varför denna tristess när jag har allt jag kan önska mig? Seriöst, jag saknar ingenting!
Och ska det till självdestruktivitet för att bli av med den?
Vad gör man när inget längre fungerar? I Sverige, landet som har allt.
I landet där man i medel är lyckligast sitter vi fast, i lyckan.
Den tråkar ut oss som reklamen vi sett om, och om, och om igen.
Fast värst är nog tristessen.
Igår var de för jävligt. Satt i Johans lägenhet, ensam. Utanför var det grått och regningt.
Jag hade ont i halsen och var dödstrött efter skolan, och framför mig låg timmar med naturkunskap.
"Fängelse", tänkte jag. "Jag är fast i ett jävla fängelse på alla plan.
Jag kan inte gå vart jag vill, jag kan inte göra vad jag vill. Jag är fast".
Då kom tristessen, osynlig och oundviklig. Stel i ansiktet.
Denna jävla tristess som tynger min själ och kramar om mitt hjärta så det gör ont.
Men det gör inte ont till en början. Till en början är allt bara ett intet, jag blir ett kallt tomt skal.
Sen, kommer paniken. Paniken och desperationen av att känna något, vad som helst!
Denna panik har fått mig att tänka tankar på åtgärder som skrämmer mig.
När jag satt där började jag fundera på vad detta handlar om? Jag har ju allt.
Jag har kärlek, passion, vänner som jag träffar ofta!
Är relativt nöjd med mig själv förutom vikten, men det går ju att fixa, ingen omöjlighet.
Visst, jag hatar skolan, är så trött på att plugga, men det är ju bara att gilla läget. Jag ska ha bra betyg.
Men varför denna tristess när jag har allt jag kan önska mig? Seriöst, jag saknar ingenting!
Och ska det till självdestruktivitet för att bli av med den?
Vad gör man när inget längre fungerar? I Sverige, landet som har allt.
I landet där man i medel är lyckligast sitter vi fast, i lyckan.
Den tråkar ut oss som reklamen vi sett om, och om, och om igen.
Kommentarer
Postat av: camilla
då var jag inte ensam om att ha en dålig, depprimerande dag igår!:/ men i helgen blir det annat!^^hihi.. älskar dig, kramar!<3
Postat av: Emma
Hej !
Jag ville bara att du ska veta att du är INTE ensam om att känna så ! Jag vet hur det är.
Kramar Emma Sten
Trackback
